Julfotografering

Jag ville ta en riktigt fin julbild på mina små älsklingar och lägga ut till allmän beundran. Det var inte så lätt. Trots en rejäl muta med ärtplättar och en husse som försökte sätta alla på plats fick vi kämpa rejält för en enda bra bild. Men den blev å andra sidan bra också!

 Men sen blev det allmänt kaos...

"Men hallå, är inte det där en morot?!" Salt är observant.

"Jo men visst!" Eskil kommer till undsättning.

"Jag är längre än dig, flytta på dig!" Eskil är ingen gentleman...

"Behöver du hjälp, grabben?" BabyZoo och Myssli är intresserade.

"Jag har den! Den är min!"

När man ser dem bråka om en liten morot kan man tro att de aldrig får mat, och lever på svältgränsen. Och förmodligen är det så de tycker att de har det...

God fortsättning! Snart är det nytt år. Den kinesiska kalendern har ju olika djur varje år, men för oss marsvinsnördar är varje år Marsvinets år!

Lilla Maja flyttar in

Låt mig få presentera den nyaste familjemedlemmen... Maja!

Liten teddyflicka.

Hon har nyss blivit ensamstående och hennes familj ville ta en marsvinspaus, men ville förstås inte att hon skulle vara ensam. Det har hon aldrig varit under sina 5-6 år. Det är lite oklart hur gammal hon är. Men det märks att detta är en gris som haft ett tryggt och kärleksfullt liv. Hon är frisk och fin, framåt och orädd, och kelig och vänlig.

Gosig och gullig.

Lite osäker blev hon ändå när hon sattes ihop med Myssli, som faktiskt kan vara ganska grinig. Särskilt med nykomlingar som hon vill sätta på plats. Och sen fick hon träffa Eskil som började med sin konkreta uppvaktning utan något större finlir. "Vad är det här för ställe?" tycktes hon då tänka. "Sura tjejer och påstridiga killar, ska det vara så här?"

Eskil uppvaktar. Ny tjej, nya utmaningar är hans valspråk. Maja är lite tveksam.

Men det gick snabbt över, och nu är hon flockmedlem som vilken som helst av de andra. Tar plats och tar för sig. Det är så härligt att se. Hon är en av de nyfiknaste och modigaste marsvin jag har träffat. Det märks ute på golvet där hon inte tvekar att dra iväg på upptäcktsfärd. Eskil är förtjust, han är också äventyrslysten men brukar inte få med sig nån av de andra flickorna.

Fast här fick han gå själv. Maja var upptagen med att tvätta sig just då.

Det är väl mysigt att på sin ålders höst få flytta in i ett gruppboende!

Golvtid. Det är ganska stökigt här, men så länge man skräpar ner med hö, så må det väl vara hänt.

En marsvinsnörds arbetsplats

Ett av de stora problemen i samhället är ju som alla vet att marsvin inte syns eller märks i den utsträckning som man som marsvinsnörd skulle önska. I våra hem upptar de förstås sin rättmätiga framträdande plats, men de flesta arbetsplatser är sorgligt eftersatta på detta viktiga område. Om det är möjligt får man då se till att detta ändras.

En marsvinsnördig lärares arbetsplats. Vid detta tillfälle är det Eskil som får pryda skärmen.

En kommentar som jag ofta får när någon kommer in på rummet för första gången är: "Oj, du gillar visst marsvin?" Det givna svaret är då förstås: "Ja naturligtvis. Något annat sätt att förhålla sig till dem finns väl inte?"

Pelle. Döpt efter den kollega som gav mig honom med orden "Jag såg den och kom att tänka på dig". När jag berättade det för mina elever så sa de: "Men ALLA som ser marsvin kommer ju att tänka på dig". Då kände jag mig lite stolt.

Gosegrisen Pelle hjälper till i mitt arbete. Han brukar vara med som maskot när mina elever skriver prov. Det är förstås strikt vetenskapligt som allt annat i skolans värld. Att klappa något mjukt frigör oxytocin i kroppen, som är ett må-bra-ämne. När man då är uppstressad av provsituationen kan det vara lugnande med ett litet gosedjur att hålla i. Att se tuffa gymnasiekillar med piercing och tatueringar sitta och gulla med ett leksaksmarsvin och sen upptäcka att de klarat provet med nöd och näppe, frigör rätt mycket må-bra-ämnen även hos läraren.

Pelle har de ljuvligaste små fötter, nästan som på ett riktigt marsvin.

Det kan finnas vissa (t.ex arbetsgivare) som tror att en marsvinifierad arbetsplats gör att man blir ofokuserad och splittrad, men det är förstås tvärtom. När saknaden efter grisar smyger sig på under dagen, som den ju lätt gör, blir man orolig och rastlös. Existentiella frågor tränger sig på. Koncentrationen sviktar.

En bild från en kalender jag hittade för flera år sen. Inte mina egna grisar alltså, utan troligen välbetalda modellgrisar. Söta som få i vilket fall.

Men då kan man bara kasta en blick på sina marsvinsbilder och minnas att det finns marsvin i världen. Trygg i denna förvissning kan man sen jobba på som vanligt.

Detta är ett tackkort från en klass jag hade för ett par år sedan. Är det inte alldeles... alldeles underbart?

 

Gillar gamla grejer

Jag köpte helt korn från en grannbonde för ett tag sen, och tänkte att det kan väl inte vara så svårt att krossa det själv. Först försökte jag med en mortel. Jag tog i så att jag kved, men nej. Knappt ett enda korn blev krossat!

Sen provade jag med stavmixern. Det gick bättre, men det krävdes en precision på millisekunden innan det blev mjöl av alltihop. Alldeles för jobbigt.

Sen hittade jag det ultimata kornkrossverktyget i ett skåp i vårt gamla torp. En uråldrig kaffekvarn. Först var jag orolig att det skulle vara kaffearom kvar, men jag stack ner näsan så långt det gick och kände ingenting. Förmodligen var det flera decennier sen den sist användes.

Sliten men snygg. Som så många av oss...

Det är helt perfekt för ändamålet. Kornkrosset blir jättefint och en knapp kaffekopp (!) med korn räcker gott och väl till sex godissugna grisar.

Perfekt resultat.

Astrid, Eskil och Salt samsas om godsakerna.

BabyZoo gillar fredagsmys.

Murvel smyger sig fram i klassisk Murvel-stil.

Det känns bra att en gammal uttjänt pryl kommer till nytta och glädje igen. Och det känns kul att kunna bjuda på nykrossat korn.

Hipp Hipp Hurra!

Oktober är en intensiv födelsedagsmånad. I början av månaden fyllde Myssli fyra år, för ett par dar sen fyllde Salt likaledes fyra år och på tisdag fyller Murvel tre år. Självklart blev det ett stort kalas för tjejerna!

Myssli, Murvel och Salt. Miss October 1,2 och 3. Ja må de leva många lyckliga år! (hundrade år känns väl lite väl optimistiskt...)

Efter en heldags firande med både gräs och kirskål var det äntligen dags för tårta.

Kligrötstårta med persilja och gurka!

 Sen var det bara att hugga in.

Eskil var först och störst som vanligt. 

Men alla fick förstås smaka. 

BabyZoo drömmer om sin egen födelsedag. Det är några månader kvar. 

Det tog bara ca 10 minuter så var tårtfatet tomt. Och då var batteriet i kameran lika tomt. Därför finns det ingen bild när Myssli tar tabberas på godbitarna. Men hon fick såklart hon också.

Grattis till Mattes fina tjejer!

Skördetider hej hej!

Det bästa med hösten är att man får lön för all möda man haft med vattning, gödning och passning. Och då menar jag förstås odlingarna, inte marsvinen...!

Nej, marsvinen får förstås inte chili! Något måste väl Husse och Matte få äta...

Grisarna har sen länge njutit av gurka och tomat från vårt växthus, och nu har paprikan börjat rodna också. Fast jag har bjudit dem även på de gröna paprikorna,  och det brukar de inte vara så förtjusta i annars, men just dessa hemodlade har verkligen varit populära. Men det är ingenting mot hur glada de blir när de får de röd-gula.

10 fina balar i ladan. Det räcker länge, även om man slösar.

Vår höbonde har också varit framgångsrik denna sommar, och vi har köpt 10 fantastiskt fina höbalar av honom. De doftar otroligt gott. Mycket timotej, blandat grova och fina strån, mycket som fortfarande är grönt. Vi är lyckliga nog att ha en egen lada att förvara det i, och varje gång jag går förbi måste jag sticka in näsan i en bal och sniffa lite.

I väntan på hö får man väl trösta sig med lite gräs och en och annan utflykt i omgivningarna.

 Idag var det dags för höpremiären. Medan jag gjorde iordning i buren fick marsvinen lite golv-och grästid.

Murvel gillar.

 Det nya höet verkade vara lika gott som det luktade!

BabyZoo hugger in.

  I flera timmar hördes bara ett stilla tuggande...

Det är mysigt med sällskap över en god måltid tycker Eskil och Myssli. Särskilt när det finns så mycket att man inte behöver bråka om maten.

Att skiljas är att dö en smula

Idag har Rocky och Cesar, mina sommargubbar, åkt hem. För Rocky blir det en återkomst, för Cesar ett nytt hem med nya saker att upptäcka. För sommarmatte blir det tomt. Väldigt tomt.

Finaste killarna.

Rocky och Artemis pussas. Cesar är skeptisk.

Grannflickorna är på besök. Rocky Pussgurkan gillar både fingrar och tår. Men mest längtar han nog efter att få pussas med sin alldeles egna lillmatte.

Alla barn som besökt oss i sommar har älskat att gosa med killarna. Här sitter Cesar och njuter av uppmärksamheten. Snart är han hemma hos sin alldeles egna nya lillmatte. Det kommer han att gilla.

Rockys matte tyckte att han blivit ljusare i pälsen. Kanske är det solen som blekt honom. Det har varit många såna här fina dagar i sommar, när man kan njuta av sol, gräs och sällskap.

Cesar, som hade en hel del pälsproblem, har blivit jättefin!

Rocky återförenas med sin matte. Båda var förtjusta över att ses igen.

Tack Rocky för att jag fick lära känna dig. Tack för alla pussar och gos. Och tack Cesar för att jag fick hjälpa dig att må bra igen, och för att du lärde mig så mycket om vad marsvin behöver. Vilka mysiga pysselstunder vi har haft!

Jag glömmer er aldrig. Hoppas vi ses igen.

I väntan på pedikyr

Det mysiga med sommaren är att man är så mycket utomhus. Även marsvinspyssel som vägning och pedikyr kan med fördel förflyttas ut på altanen.

BabyZoo passar på att få och ge lite gos.

 Alla mår bra och har lagt på sig lite klädsam sommarvikt.

Har du ätit glosoppa eller?

 Särskilt märks det på Astrid och Eskil som är ungdomarna i flocken. Eskil har fått mer pondus och Astrid har fått en gullig päronrumpa.

Flickor ska ha lite former har jag hört.

 Vägning, kloklippning och så insmörjning med tass-salva. Några av grisarna är lite kittliga under fötterna...

Ett av mina bästa inköp när det gäller marsvinsgrejer. Från Eragons, var annars?

Gammgubbarna Rocky och Cesar fick också omvårdnad såklart. Cesar ligger lite lågt i vikt och får därför lite extra mat. Av rättviseskäl får Rocky det också. Han är inte heller nån stor kille, även om han håller vikten bättre. Det är så mysigt att se dem tillsammans, de kommer bra överens och trivs ihop.

På kvällen fick killarna sitta en stund hos Husse och titta på TV. Här väntar de på TV-godiset. Grabbar...

Men snart kommer Rockys matte och hämtar sin gris och hans nya kompis. Det kommer att bli tomt utan dem.

Snygga killar kan man inte få för många av...

Denna vecka har snyggingarna Sudden och Lindwall varit på sommarpensionat hos oss. Vilka drömkillar! Stora och fina med mycket personlighet och karaktär.

Lite blyga till att börja med.

"Vem är du?! Du är inte vår riktiga matte! Ge oss lite gurka så kanske vi godkänner dig ändå."

 Men efter bara någon dag så blev de lite modigare och vågade komma fram och hälsa. Och tigga såklart.

Sudden. Otroligt vacker med rubinröda ögon.

Rocky och Cesar bor i en bur ganska nära. Cesar är så gammal så han bryr sig inte om de nya killarna, men Rocky står gärna vid gallret och slänger okvädningsord mot dem: "Hörni ungtuppar, er kan jag dänga upp med ena tassen bakbunden om jag vill!" Det bekommer dem inte, de muttrar lite hotfullt tillbaka: "Hör på gubben, vem tror han att han är egentligen? Rocky?"

Lindwall. Ser ut som om han har eyeliner. Och som om han slant lite med penseln...

Vädret har ju varit strålande och varmt och marsvinen är ute hela dagarna. Lite försiktigt med Sudden och Lindwall först, eftersom de inte var så vana. Matte springer hela tiden och kollar alla marsvinsburar så att det är rejält med skugga och att alla mår bra. Servar med vattenmelonbitar och gurka som legat i c-vitaminmarinad. Är det ett pensionat så är det. 

Så skönt att vara på semester tillsammans!

Den som kräver lite extra pyssel är Cesar, men det är sånt kärt besvär. Han har impected rectum som det heter, och har svårt att få ut pluttarna. Man får hjälpa honom genom att klämma ut dem och hålla rent. Under den tid han har bott hos mig har han dessutom fått lite daglig pensionärsmedicin; Geria, kinesiskt örtpreparat för gamla djur. Och jag tycker mig se att han rör sig lättare och inte lika stappligt som i början. Han tar för sig mer och har bättre aptit. Han och Rocky brukar få lite extra tilldelning i form av kligröt eller oxbow-pellets eftersom de är lite äldre, och det är något som de andra marsvinen har märkt och ogillar såklart. Men, men. Livet är ju orättvist.

Cesar är så tacksam för att bli pysslad med. Han tackar alltid med pussar och tar gärna chansen till lite gos.

Bustepartepinn på eventyr!

En familj från Norge hyr denna veckan huset bredvid oss, och flera gånger om dagen har vi besök av deras två 8-9åriga jenter som vill hälsa på marsvinen. Barn i den åldern vet vad som är viktigt i livet. Det skulle aldrig falla dem in att ställa en så dum fråga som jag skrev om i mitt förra inlägg. Istället tittar de på mig och säger med djupt allvar: "Vad du är LYCKLIG som har så många marsvin!"
Jepp.

Marsvinen får sällskap i uteburen. 

De har lärt sig namnen på alla marsvinen, utom Myssli som de kallar för "Bustepartepinn". Jag förstod det som att det betydde något som var lurvigt. Fast när jag googlade så verkade det vara en sång om en snögubbe. Och eftersom jag inte förknippar snögubbar med lurvighet så är jag inte helt säker på vad de menar. Men denna vecka heter hon alltså inte Myssli, utan Bustepartepinn.

Här har de byggt ett marsvinshotell i soffan. Alla grisar har varsitt enkelrum. Och servicen  är femstjärnig. 

Marsvinen verkar trivas med uppmärksamheten. Även Matte trivs när hon får predika Det Sanna Marsvinsordet för unga lovande adepter som har alla förutsättningar att bli fullfjädrade marsvinsnördar.

Eskil har fått en hatt. "Din lille tullebock" säger de till honom. 

Men en incident har det varit som kunde ha blivit allvarlig. Flickorna lekte med marsvinen i uteburen och jag sysslade med annat. Plötsligt ropar de att två marsvin har rymt. Tydligen har de tagit ut dem och på något sätt har marsvinen lyckats rymma. Hjärtat nästan stannade på mig. Det är min värsta mardröm. Det finns så många ställen de kan försvinna på, och våra katter är duktiga på att fånga små gnagare.

Men flickorna visste var de var och vi fångade snabbt in Astrid som roade sig i ett tätt ormbunkssnår. Det var värre med Bustepartepinn som hade gömt sig under en bil. Mitt under den, helt omöjlig att få tag på. Jag försökte locka fram henne men hon slog dövörat till. Vi fick använda ett krattskaft och försiktigt fösa fram henne. Det går knappt att beskriva lättnaden jag kände när jag hörde hennes ilskna skrik över att blivit infångad. Flickorna var tårögda av skam men jag tror de lärde sig nåt, och jag är säker på att de inte gör om det.

Bustepartepinn var chockad, mest över krattskaftsförnedringen tror jag, och när hon kom tillbaks till de andra satt hon en lång stund med nosen tryckt mot Eskil. Och sen satt hon och småpratade med Murvel. Krishantering. Eller snarare grishantering... Först därefter hade hon lugnat sig så hon orkade äta igen.

Jag är Bustepartepinn. Jag skulle bara kolla om underredet på bilen var OK. Fattar inte varför det blev sån uppståndelse.