Änglagrisar

Marsvinen som funnits i ens liv glömmer man inte. Jag kan blunda och minnas hur var och en av dem kändes att gosa med och hur de lät. Den här sidan är till minne av dem. Men det är också en historia om mitt marsvinsintresse, och hur det har utvecklats. 

 

 Grynet

Grynet.

När jag var 9 år fick jag Grynet. Hon var ett virvelmarsvin och i djuraffären satt hon ensam i en bur och verkade alldeles tossig. Sprang omkring och var väldigt orolig. I de andra burarna satt lugna beskedliga marsvin som inte hade nåt emot att komma fram och hälsa. Men jag bestämde mig direkt för Grynet. Vi hade en halvtrasig bur hemma och första natten rymde hon. Mamma och jag tillbringade en lång stund med att försöka fånga henne. Hon var nafsig och livrädd för allt.

Min syster hade också ett marsvin, Pyret. Våra marsvin bodde i varsin bur i varsitt rum. Ibland fick de träffas såklart, och det gillade de. Vi hade ingen aning om allt det jag vet idag om marsvin.

Pyret och Grynet.

Grynet var en stor personlighet med sitt buttra sätt. Mot mig var hon supergullig när hon lärt känna mig. Jag minns många gånger i min unga tonår där jag grät av massa olika anledningar och hon alltid tröstade och slickade bort tårarna. Förutom Pyret fick hon träffa fler marsvin eftersom några av mina kompisar också hade grisar. Ibland packade vi ner våra marsvin i filtar i cykelkorgar och åkte på utflykt, skumpandes fram på grusvägar. Ibland hade vi agilitytävlingar med dem, där vi försökte övertala dem att hoppa över små legohinder med gurka som lockbete.

Grynet blev 7 år och var helt frisk hela livet, tills hon plötsligt blev jättesjuk och vi fick åka till veterinären och hjälpa henne över till de evigt gröna ängarna.  Då var jag 16 år och trots att jag sörjde henne djupt tyckte jag väl att jag var för vuxen för att ha marsvin. I drygt 20 år trodde jag det...

Elwood och Jake/Jackie

Jag var 37 år när jag insåg att jag inte längre ville ha ett hem utan marsvin. Det var något som fattades i mitt liv. Jag hittade två söta små systrar på djuraffären. Fast jag hade fått mycket mer kunskap om marsvin och läst på via nätet så hade jag inte fattat att man kunde adoptera marsvin eller köpa via blocket... Jag hade från början tänkt att jag ville ha två pojkar och mentalt redan döpt dem till Jake och Elwood Blues (efter Blues Brothers) men föll pladask för de små tjejerna. Och lyckades inte tänka om angående namnen, så de fick behålla sina pojknamn.

Jake, tomten och Elwood. Den första julen med marsvin igen!

 Dessa marsvin hade nog inte blivit så mycket hanterade för de var väldigt rädda av sig och det tog tid att få dem att lita på mig. Men sen blev de såna goa kelgrisar! Tyvärr var Elwood bara 1,5 år när hon blev hastigt sjuk och trots ilfart till veterinär och antibiotikakur så klarade hon sig inte. Jake (som blev omdöpt till Jackie eftersom svärmor kallade henne för det!) skulle förstås inte vara själv så det blev ännu en tur till djuraffären (fortfarande visste jag inte bättre...) och där hittade jag lilla Greta. Mer om henne här nedan.

Jackie var en ädel och lugn dam som tog livet med upphöjd ro och aldrig hetsade upp sig. Om det inte var gurka på gång förstås. När hon var nästan sex år blev hon sjuk. Vi upptäckte under eftermiddagen att hon verkade hängig och vi höll lite koll på henne men redan samma kväll somnade hon in i husses knä. Sorgen var stor men vi tröstade oss med att det gått så fort och att hon fick somna så fridfullt omgiven av kärlek.

Jackie.

Greta

Greta. Finaste.

Greta var oerhört trygg och kaxig redan från början. I bilen hem rumsterade hon runt i höet i sin transportkartong och klagade högljutt. När vi kom hem skulle vi släppa ihop henne och Jackie på golvet i köket. Jackie låg i sin bur och halvslöade när vi bar in Greta som började skrika som en liten siren. Minen på Jackie när hon flög ut hur sitt hus och tittade sig omkring var underbar! När vi släppte ihop dem blev Jackie först lite blyg och orolig och sprang och gömde sig. Lilla Greta satte sig på rumpan och pep olyckligt. Då rusade Jackie fram till henne och tröstade med pussar och putsningar över hela kroppen och sen dess var de vänner för livet.

Greta och Jackie. Första mötet. BFF. Best Friends Forever.

Greta var så härlig och så bestämd av sig. När Jackie dog hade jag "sett ljuset", dvs hittat Eragons Omplacering av marsvin. Och dessutom förstått att man inte ska stödja djurförsäljning via djuraffärer, eftersom det finns så många marsvin som inte längre har nåt hem av olika skäl. Överblivna, övergivna, oönskade, ratade. Jag tyckte också att det vore roligt för henne (och mig!) att hon fick en pojkvän. En kastrerad sådan, som hon kunde ha kul med utan att oroa sig för eventuella följder.

Sagt och gjort. Jag kontaktade Eragons, och husse, jag och Greta gjorde resan på ca 25 mil enkel väg en vinterdag. På Eragons fanns då  4 kastrerade små kockar; Melker, Gordon, Jamie och Jan Boris. Greta fick ha speed-date med en i taget, och det var tydligt vem hon föredrog. Jan Boris fick följa med oss hem!

Jan Boris och Greta.Vi älskar varandra.

Greta skulle fylla sex år när hon blev sjuk och slutade äta. Jan Boris hade haft lunginflammation så jag trodde att hon fått samma, men när vi kom till veterinären visade det sig att hon hade en stor tumör i magen. Det fanns inget att göra än att låta henne somna in. Det var väldigt plågsamt för mig, men skönt för henne att slippa lida. Lilla Greta, vi som känt dig glömmer dig aldrig!

Syster Yster

Syster Yster serveras kligröt med riven gurka.

I höstas blev jag kontaktad av Irene på Eragons som undrade om jag kunde tänka mig att ta hand om en gammal marsvinsdam som blivit ensamstående. Syster Yster, 7 år,  flyttade in och tanken var att hon skulle leva pensionärsliv hos mig. Så blev det inte. Efter inte alls lång tid började hon tackla av, åt dåligt och gick ner i vikt. Veterinärbesöket visade inget särskilt, och doktorn trodde att hennes ålder i samband med flytt och ny bakterieflora kunde vara problemet. Vi stödmatade och pysslade om henne extra några veckor, men hon blev inte bättre och då valde vi att låta henne få slippa tyna bort. Trots att vi bara fick ha henne hos oss en kort tid hann vi fästa oss vid henne. Hon var en riktig kelgris, mjuk och vänlig och älskvärd till sättet.

Jan Boris

Fina lilla kocken.

Min fina pojk som kom till mig vintern 2011. Då var han troligtvis 2 år, men som så ofta med omplaceringsmarsvin är den siffran osäker. Han blev ju utvald av Greta till att vara pojkvän, och den hedersuppgiften skötte han mycket ärofullt. Och när Greta gick bort så blev han tröstad med 2 nya flickvänner; Myssli och Murvel. Det tyckte han mycket om...

Gosar med Husse.

När sedan flocken utökades med Salt och BabyZoo, så var han en riktigt stolt flockledare. Men han var inte så stark i hälsan och hade två lunginflammationer på ganska kort tid. Han blev alltid återställd så när han fick tungt att andas en tredje gång så trodde jag nog att han skulle fixa även det. Men den här gången var det allvarligare och trots att vi satte in antibiotika direkt så tog den inte och han dog i min famn. Det var fruktansvärt ledsamt och jag saknar honom mycket. Finaste lilla killen.

Skönt att vila lite efter allt flörtande med tjejerna.

Maja

En av mina elever berättade att ett av hennes marsvin hade gått bort, och att en viss liten Maja, ganska gammal, var ensam kvar. Eleven var på väg ut i vuxenlivet och kände inte att det fungerade att fortsätta med marsvin. Men att Maja förtjänade en bra ålderdom. Jag tvekade inte ett ögonblick, och fick en liten gris med en fantastisk rolig personlighet. Hon hade aldrig bott själv, och tyckte kompisar var en självklarhet. Att däremot få träffa en pojkvän när man nått sin levnads blomning var nåt helt nytt. Maja var nyfiken men lite skeptisk mot Eskil. Hon var jätterolig och skuttig av sig, ingen gris som gillar att ligga i knät och halvsova, utan hellre springa i hela soffan och gärna försöka klättra upp på soffryggen. Åldern tog till slut ut sin rätt, och en luftvägsinfektion som inte ville låta sig behandlas gjorde att hon fick somna in. Vår lilla ekorrgris.





BabyZoo

BabyZoo - mysgrisen. En fantastisk liten personlighet som kom överens med alla. Hon är född i omplaceringen och bodde ett tag i en familj som älskade henne men inte kunde behålla henne. Efter en kort tillbakagång till omplaceringen kom jag dit och blev alldeles kär. BabyZoo fick följa med mig hem. När hon var drygt sex år fick hon äggstockscystor, och det hade ju inte varit nåt problem, men tyvärr hade hon också en böld bakom ögat och det blev för mycket. Vi valde att låta henne somna in. En älskad liten tjej som vi aldrig glömmer. 

Pixie

                          

När Pixies flockmedlemmar dog fick hon flytta hem till oss. Det fungerade bra direkt, särskilt med normalt lite småsura Myssli. Kanske hade de lite tycke eftersom de var rätt så lika. Pixie fick tidigt smeknamnet Prinsessan, eftersom hon var lite bortskämd. Tyckte att man kan väl få ligga kvar i sin mysgrotta och ändå få mat, måste man gå fram och tigga? Men det gjorde hon också såklart, med högljudda skrik. När åldern tog ut sin rätt blev hon lite döv och sov mycket, men pigg ändå. Det var när hon inte kunde äta ordentlig och hade rasat i vikt på kort tid som vi åkte in. Det visade sig att det var en böld som påverkade insidan av munnen. Vi lät henne somna in. Men vi kommer sakna vår egensinniga, tillitsfulla lilla Prinsessa.